Annons:
Etikettnyheter
Läst 8395 ggr
Yataz
1/25/10, 1:39 AM

En alldeles speciell nyårsafton

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Denna text är skriven av Alexandra Alseryd, S*Sevgilims. Hon berättar om hennes första kull som föddes på självaste nyårsafton!

För drygt 2 år sen köpte vi vår första Maine Coon - S*ToleCoons Dory.
Med henne började ett allt växande intresse för avel att gro och vi började därför läsa på och lära oss så mycket som möjligt gällande kattavel. När vi kände att tiden var mogen och alla tester klara så registrerades vårt stamnamn, S*Sevgilims.

Sevgilims hona

Nu var det bara att vänta på att fröken skulle löpa så hon kunde para sig med härlige Hårde Hardy från S*Absolut Coons. På Dorys födelsedag den 23 oktober var det matte som fick en present - hon började löpa! Nu var det dags och sagt och gjort åkte vi upp till Skellefteå och Hårde Hardy. Som den givmilda och generösa fröken som Dory är så gav hon matte en till present tre veckor senare - Hallontuttar!

Hårde Hardy - Sevgilims kull
Pappa S*AbsolutCoon's Hårde Hardy

På nyårsaftonens morgon 2009 väckte Dory mig klockan 4.00 och visade tydligt att något var på gång! Det blev en rätt tuff morgon och förmiddag vill jag lova. Hon jamade och var otroligt obekväm och det spelade ingen som helst roll vad vi gjorde för att underlätta för henne. Vi kände oss otroligt maktlösa - inget kunde få henne att bli lugnare och må bättre. Som nybörjare är det ju också då svårt att veta om det är normalt för henne att uppföra sig som hon gjorde eller värst var ju att tänka - Tänk om nåt är galet!
Vi försökte smeka henne på magen då hon fått lite ro och kunnat lägga sig ned och vila lite. Detta verkade hon gilla, men snart började hon vandra runt, runt och gråta så hjärtskärande! Ja, jag vet att katter inte gråter, men för mig så var det verkligen så! Usch så jobbigt!

Helt plötsligt så gick hon in i "barnkammaren" och la sig i bolådan! Hon har tidigare helt vägrat att ligga i den fina låda min bror snickrat ihop åt henne. Varje gång jag har försökt lägga henne där har hon studsat ut som om det var glödande kol i den. Nu passade det dock. Jag har hört av flera stycken att det kan vara så och att honan accepterar bolådan först när det verkligen är dags. Imponerande!
Nåväl, när hon väl lagt sig där så stannade hon kvar och gjorde sig redo för vad som komma skulle. Hon var nog mer redo än vad jag var ska jag säga.
Då ringde jag Kicki. Jag är otroligt tacksam att Christina Igasto erbjöd sig att stå till tjänst vid förlossningen och nu var det till och med nyårsafton!
Det är nåt jag vill råda alla till - Ha nån med er! Speciellt när det är första gången så antar jag att man är extra pirrig, men jag tror nog att alla har stor hjälp av att ha stöd och ett par extra händer till hands. Jag har läst och jag har läst och jag har läst i alla möjliga böcker inför det här och jag måste säga att jag var 100% redo. Teoretiskt vill säga. Jag tror inte man kan förbereda sig tillräckligt och när det är ens eget djur som ska föda blir det nog extra känsligt.
När jag ringde Kicki så lyssnade hon på Dorys andning via telefonen och sa att "Det är dags - jag kommer!"

Från det att Kicki kom så tog det ca 1 timme innan vattnet gick och sen blev det lugnt ett tag. Ganska snart efter att krystvärkarna sedan börjat såg vi fosterblåsan på första bebisen och i den låg en liten viftande svans. Han kom alltså lite fel väg. Dory var så duktig och kämpade på för sin unge. Snart blev det dock lite oroligt. Han kom inte ut hur mycket Dory än kämpade och tog i. Kicki har senare sagt att jag var grön i ansiktet vid det här laget och att hon var orolig att jag skulle svimma. Oj vad hjälplös jag kände mig samtidigt som jag var otroligt trygg och glad att Kicki var hos oss!
Eftersom bebisarna var beräknade på nyårsafton hade jag haft kontakt med veterinären så hon visste att det hade börjat - hon var nämligen så snäll och hade telefonen på under kvällen ifall vi skulle behöva henne. Efter en tid så tyckte även Kicki att det började vara dags för ungen att komma ut för annars borde vi kontakta veterinären. Som på beställning tog Dory i för kung och fosterland och hennes förstfödde son såg dagens ljus! (Nåja, han såg ju inte så mycket men…) Så fort Kicki tog upp honom så sa hon att: "Här har vi en Hubert!" så det blev det självklara arbetsnamnet på denne snygge smokekille!
Med buller och bång och helt problemfritt föddes snart kille nummer två. Det här var en stor svart hane som ungefär 2 minuter gammal pressade sig fram till tutten och sög fast, en riktig Bulldozer! Det har också blivit hans arbetsnamn.
En liten tös skulle också komma till världen. Hon föddes problemfritt men till vår fasa såg vi att hon inte satt fast i moderkakan och var livlös när hon föddes. Kicki kämpade med Lillan i över en timme och gav hjärt- och lungmassage och konstgjord andning. Hon hade också en hel del vätska i lungorna. Lillan låg tätt intill Kicki under hennes tröja för att få upp värmen i den lilla kroppen och det lyckades, hon kom tillbaka!
Naturligtvis var tösen väldigt trött och slut så hon fick stödmatas och fick även vätskeersättning. Hon hade extra svårt att hålla värmen så en fin liten, liten fleecefilt blev hennes täcke i bolådan. Grabbarna klarade sig med den värme som redan fanns i lådan men deras syster gosade in sig under sitt täcke.

Sevgilims kull

De följande dygnen var såklart pirriga - både av oro och ängslan för de små och av förväntan och glädje! Alla ökade i vikt de kommande dagarna. Grabbarna ökade riktigt bra och snabbt men lillasyster hängde inte riktigt med i samma takt. Allt eftersom dagarna gick och Lillan åt själv och ökade i vikt så kände jag att jag slappnade av mer och mer. Skulle hon klara sig? Hoppet steg!
Måndagen den 4 januari började precis som alla andra. Bebisarna vägdes och kontrollerades med glädjande resultat. Alla verkade må prima! Jag bestämde mig för att ta en tur till ICA Maxi och handla lite mat så man fick nåt annat i magen än julmaten. Då jag kom hem gick jag såklart direkt in till bebisarna och fick då se att Lillan hade somnat in nära sin mamma och för mig rämnade världen! Hon hade kämpat så mycket och gjort såna framsteg! Varför skulle det bli så här? Jag var otröstlig under flera timmar trots att jag i mitt huvud naturligtvis varit beredd på att något skulle kunna hända med ungarna. Det blir bara inte samma sak när man väl sitter där i en sådan situation. Förmodligen finns det en bra förklaring till varför hon bara fick bli fyra dagar gammal. Jag vet inte dock inte vad det var för vi bestämde oss för att inte obducera henne utan hon ska få sin vila i kattgården i vårt fritidshus.

Grabbarna grus växer så det knakar och är nu vid 3 veckors ålder riktiga vildbasare. Eftersom de föddes på nyårsafton så blev det en Champagnekull. Hubert heter numera Dom Perignon och Bulldozern har fått namnet Pommery Brut Royal. Det är fantastiskt att se deras utveckling dag för dag och man slutar inte förundras över den fantastiska instinkt djuren har när det gäller att ta hand om och uppfostra sina avkommor. De började försöka smita ur bolådan så jag fick bygga den första lilla hagen till dem redan innan de var två veckor och där går de nu på upptäcktsfärd. Inne i bolådan ligger fortfarande Lillans orange fleecefilt och jag har inte hjärta att ta bort den - den får vara kvar!

Mor och son
Mamma Dory med sonen Dom Perignon

Jag får ofta höra att jag funderar mycket, oroar mig mycket, läser mycket etc. Då jag bestämt mig för något så går jag in för det till 100 % och så även med kattuppfödningen. Många vänner har bombarderats med mina frågor, många böcker har fått tummade blad och det har blivit många timmar vid datorn. En sak tror jag dock att det är viktigt att komma ihåg. Som jag nämnde tidigare så bör man ha en kunnig, erfaren person i sin närhet för man behöver det - speciellt om det blir lite komplikationer. Det går inte läsa sig till praktiska erfarenheter och då behöver man stöd. Jag kan inte nog beskriva hur tacksam och glad jag är för allt Kicki ställt upp med och jag hoppas att de som behöver någon vid en liknande situation har en egen Kicki att ringa! Det är helt ovärderligt!

Vi saknar fortfarande Lillan och gläds otroligt för de fantastiska grabbar vi fått. Även om vi inte hann lära känna Lillan ordentligt så är vi glada att vi fått träffa henne och hunnit pussa på henne lite grann. Direkt blev det bevisat för oss att saker och ting kan gå snett ibland och det tror jag kan vara bra för framtiden. Jag är säker på att det har gett oss värdefulla erfarenheter som vi kommer att ha nytta av framöver.

RIP Lillan - Sevgilims kull
R.I.P. Lillan

Nu fokuserar vi på att ta hand om grabbarna och att ge dem den bästa möjliga uppväxten. När tiden är mogen ska de flytta till nya familjer där de med all säkerhet kommer att bidra med många härliga stunder och skänka sina nya ägare mycket glädje och kärlek!

//Alexandra Alseryd
S*Sevgilims

Yataz

Annons:
Christelle
1/25/10, 10:09 PM
#1

Härligt att du ville dela med dig! Du har fått två superfina killar. Ser fram emot att träffa er i Umeå på utställningen.
Synd på tösen dock, R.I.P

Christelle-Sajtvärd för Maine Coon ifokus.

Besök gärna min hemsida: http://www.christelles.se/

Yataz
2/21/10, 2:27 AM
#2

En fantastisk berättelse tycker jag Glad
Tänk vilken underbar start på ett nytt år Skrattande

Yataz

SidenMoare
2/21/10, 5:16 PM
#3

Håller helt med dig. Det är så bra att ha någon kunnig med när man får sin första kull. Det hade jag med och det var ett enormt stöd. Sen blev det ju inte som det var tänkt. Det var en unge, en flicka det med. Men hon klarade bara 18 timmar.

Tror att det känns extra hårt när det händer ens första kull. Man VET att det kan hända men "det händer inte mig" sitter där i bakhuvudet. Man förbereder sig så inför kullen, läser och känner sig beredd. Men just detta att förlora en unge i första kullen är smärtsamt. Visst, förstår jag att det säkert är lika smärtsamt när man än förlorar en unge. Men just den FÖRSTA……där alla förväntningar är och all förväntad glädje och förhoppning finns.MAN förväntar sig glädje inte sorg.

När jag skulle få den andra kullen, inräknad att komma 23/12 så hade jag uppbackning/telefon. Men vis av min erfarenhet och de goda råd jag fått tidigare så gick det så otroligt bra.  Dessutom var alla ungar stora och friska. Men visst satt jag där med hjärtat i halsgropen och hoppades på att det inte skulle bli problem.

Med erfarenhet så går det lättare. Jag är tacksam för den hjälp och den support jag fick. Detta med kattungefödslar är något man egentligen skulle behöva bevittna innan det är ens egna katta som skall föda. Det eftersom det är så mycket känslor som ligger i det och oro. Det är lätt att föra över det på mamma katt.

Det hade varit bra med en "pryoplats" någonstans innan.

Jätteskönt att det gick så bra för dina killar. De är väl i bustagen nu antar jagFlört

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Välkommen att besöka min Hemsida www.biscayabigpaw.se

Uppdateras ungefär var 3:e dag med nya bilder av kattungarna på deras respektive sidor

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Evenstars
2/22/10, 11:59 AM
#4

Nu sitter jag här och gråter floder!! Tack Alexandra för dina vänliga ord. Jag känner så klart extra för Hubert, Bulldozern och Dory men även Lillan eftersom jag fick äran att göra er alla sällskap på nyårsafton! <3

Vi var så uppslukade av bebisarna att 8 sekunder till tolvslaget skuttade vi ut i Alexandras vardagsrum i mjukisar och håret på ända och skålade i kranvatten! DENNA nyår var den bästa i mitt liv och jag är tacksam att jag fick dela den med champange-familjen! <3 <3

Kram Kicki

---------------------------------------------------------
Christina - Medarbetare på Ragdoll iFokus

S*Evenstar's
Kattuppfödare av rasen Ragdoll

Vi har underbara kattungar hemma hos oss nu, besök gärna vår sajt för att se bilder på dem! :)
Website: www.evenstars.se

Christina

------------------------------------------------------------

David
2/22/10, 2:48 PM
#5

Vilken härlig artikel, väldigt gripande och ja…

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Upp till toppen
Annons: